Sidan
kommer kompletteras efterhand. |
Ritzman var
en Släthårig tax som skall ha dött av svartsjuka när
jag kom hem som nyfödd. Han la sig på sin mattes fötter,
när hon ammade, och dog. Han blev endast 2år. |
|
Cora af Furustam var
en "black and tan" Långhårig Tax som jag fick i femårspresent
Det var den första kontakten med Maud Kaudern som
kom att betyda så mycket som mentor i hundvärlden för mig.
Katinka,
som taxen kallades, stod som ung över sin unga matte i rang, men med
åren blev vi oskiljaktliga vänner. Väldigt lärdomsfullt
att växa upp med en bestämd tax. Sorgen var stor när denna
"lillasyster" till hund dog, 14,5 år gammal. |
|
Rydholmas Siva var
en Strävhårig
Tax som pappa Ingemar bokade när han trodde gamla Katinka var på
sin sluttamp. Men en ung kompis piggade upp såpass att Katinka hängde
med flera år till. Söta Siva var pappas ögonsten och följde
honom i hälarna vart han än gick. |
|
Mischka
var en Borzoi som jag fick av en kennel för att han var mobbad i
hundgården. Mot mina föräldrars vilja tog jag emot denna
ettåriga hanhund. Hanhundar fick inte bo på Sjösa Gård,
hade "Trolle Löwen" (gårdens ägare) bestämt.
Pappa Ingemar lovade mig en tax, bara jag gjorde sig av med "den
där stora hunden". Jag tog med mig hunden och stack till Taffsnäs
för att jobba. Där man trodde att det var en Italiensk vinthund
som lovats få följa med...
Mischka var fantastiskt lydig, så länge han såg sin matte.
Han visade sig vara stendöv. Han blev aldrig könsmogen och var
"blue baby". När hjärtfelet började ge sig till
känna fick han somna in. Och då mindes jag löftet om en
tax som pappa Ingemar gett. |
 |
Titina af Furustam var
en röd Långhårig Tax född
-75 som Maud Kaudern tänkt behålla själv. Men när hon
fick höra den sorgliga historien om Mischka lät hon mig få
köpa henne. Med Titina i en väska flyttade jag hemifrån
till Stockholm. Titina var verkligen "one of the kind". Gick aldrig
i koppel, satt lös utanför affärer och väntade, tog
aldrig emot godis av främmande, kunde sitta på en planka på
pakethållaren när man cyklade, hörde skillnad på ölburk
och läskburk vid öppnandet, etc, etc. Hon var feminin och elegant
i typen och fick valpar 1977 och 1979. Matte ogillade utställningsringen
redan då, så resultaten blev godkända, inte mer. Ett roligt
minne var ett möte med en främmande äldre man i lodenrock
som med hela handen pekade på Titina och bullrade över hela Liljeholmens
T-banestation "VILKEN PERFEKT GRYTHUND, DET MÅSTE VARA EN AV
KAUDERNS TAXAR". Och det var det ju. Titina var med i boet till Hagetorp.
Natten innan vi skulle flytta hem igen efter branden fick hon ett EP-anfall.
Hon kom aldrig på benen igen efter det. Hon blev 15,5 år. |
| |
Fraja af Furustam var
en röd Långhårig Tax, halvsyster till Titina. "Frassebasse
Lingonnasse Mosegose", som hon kallades (kärt barn har många
namn) var en glad och charmig hund som visade tänderna när hon
log. Införskaffades för att dåvarande husse också
ville ha hund. Men husse fick flytta ut och tyvärr kunde Fraja inte
vara tyst när jag jobbade natt. En morgon, utan förvarning, hade
grannarna på Hägerstensåsen fått nog. Maud Kaudern
ställde, som alltid, upp och tog Fraja direkt. Hos Maud fick Fraja
valpar som vi åkte och pussade på. |
| |
Leicro´s Ravenna var
en Borzoi som inhandlades när längtan efer en sådan blev
för stor. Under det som skulle vara en kortare vistelse hos uppfödaren
blev hon "tjuvparad". Efter betänkande fick de då köpa
tillbaka henne eftersom jag pluggade när det hände. Då var
jag väldigt ledsen...
Hade gärna skaffat Borzoi igen men det är jag tyvärr ensam
om i familjen.
Kan på denna rad klämma in Afgahnhunden Diana, som blev kvar hos sin husse vid separation... |
 |
Gimmi var
en svart
Schäfer f.-1985. När vi flyttade till Hagetorp ville husse ha
stor vakthund. Han berättade skräckhistorier om rymlingar från
Karsudden och en dag klev Gimmi in genom dörren till vår affär,
som då låg i Valla. Inger, Gimmis uppfödare, sa lite skämtsamt
"Jag är ute på leveransrunda, ni ska inte ha en?".
Joo, sa vi. Gimmi var en underbar gårdshund, men inte särskilt
rastypisk. Hon fick cancer i buken och blev endast 8 år. Bilden togs på hennes sista promenad av en god vän. |
 |
Öjtas Kajsa var
en "black
and tan" Långhårig Tax född 1990-04-24 som inhandlades
några dagar innan vi blev tvugna att ge upp kampen med Titina. Vi
skrev "till utställning och avel" i köpekontraktet
med ambitioner om kennel. Kajsa blev lockig. Kajsa rörde sig på
ett spår med bakbenen. Så utställning var bara att glömma.
När det sedan visade sig att hela kullen hade EP erbjöd sig
uppfödaren att köpa tillbaka Kajsa. Hon var då 2 år.
Vi ville inte skiljas från vår urgulliga tax för allt
i världen men bestämde oss för att byta ras när vi
förstod att avelsrådet hade rekommenderat parning med Kajsas
pappa, trots att man kände till EP´n. Kajsa var suverän
på att söka kantareller och med hormonsprutor höll vi
EP´n i shack. Tyvärr var hon ganska tuff och slogs med schäfern
Siska rejält. En gång sönderslitet öga, en annan
gång käkfraktur. När Kajsa var 11,5 märktes vad hormonsprutorna
förstört i hennes lilla kropp. Ännu en älskad hund som väntar på oss i Nangijala.
|
 |
Oliver´s Siska var
en Schäfer av toppstam som skulle ersätta Gimmi. Eftersom hon
var så fin förfrågades vi om valpar. Med Charlie i magen
ställde jag ut henne. Domaren lovordade Siska i alla tonarter innan
han skickade ut oss med orden "synd bara att hon har för ljusa
ögon". Visst hade vi kunnat ta valpar ändå men...
Siska såldes till Securitas i Sundsvall eftersom vi var rädda
att vår lille pojk skulle komma emellan när hon och taxen Kajsa
rök ihop. Att omplacera en EP-sjuk tax var aldrig aktuellt. |
|
Så
bestämde vi oss för att byta ras från långhårstax
och schäfer till något mittemellanstort. Valet föll på
Welsh Springer Spaniel. Den optimala hundrasen. Vacker och smart. Vi köpte
Thawrounds Daisy
f 27/11 2000 hos Anna Kristell i Köping. En härlig jycke som var
extremt lättfostrad, hon försökte själv lura ut hur
vi vill ha det. Oftast gissade hon rätt men
ibland blev det heltokigt. Hon var pratig, familjekär och livlig och
kallades ofta "Crazy Daisy" i unga da´r. Lazy Daisy när
hon blev äldre. Denna Welsh fick oss alla att falla pladask. När
vi hade butiken i stan hade hon en enorm fanclub med bl.a. en gammal lomhörd
man med rollator som kom in var dag och hälsade på henne. "Jag
kallar henne Vov", bullrade han. Vi hade massor av valpar tingade på
vår populära butiksvärdinna när dråpslaget kom.
Hon hade HD grad D. Tji valpar...
Men vår härliga Daisy orsakade i alla fall en Welshboom i vår
lilla stad. Andra kennlar fick leverera de valpar alla Katrineholmsbor som
fallit för Daisy
skulle
köpt av oss. För rasen hade de fått upp ögonen för
tack vare henne.
Denna
underbara jycke kommer alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan.
Hon gick över regnbågsbron 9/4 2014. |
|
Twinkle Pepper Mint är
naturligtvis också en Welsh Springer Spaniel (f 15/3 2011). Henne
köpte vi av Per Aschan när vi såg att Daisy började
bli gammal. Daisy orkade gudske lov med sin unga adept, piggnade till och
lärde denna ungdom en massa om hur en hund skall sköta sin gård.
Peppie ville dock aldrig ta efter Daisys skällande...
Vi kommer alltid ha minst en Welsh Springer Spaniel, underbarare hundar
finns inte. Peppie är en lika ljuvlig individ som "storasyster"
Daisy. Hon har HD grad B, ögon UA och befunnits Excellent på
flertalet utställning och är alltså väl godkänd
som avelsindivid. Hennes första kull kom att kallas Stormkullen. 5 tjejer och 3 killar som föddes 2015-01-03. Kullen född 2016-09-18 kallade vi Operakullen. Peppie lämnade oss och jordelivet hösten 2022. |
|
Equisetum Stormhjärta eller Ticktock, Tickan som hon kallas, var hela tiden planerad att behållas ur Stormkullen som föddes 2015-01-03. En charmerande ung dam som skulle bli Karl Johans egen. Men så ville inte ödet... ( se Toffée nedan )
Tickan fick en kull underbara valpar 2021 där vi behöll avelsrätten på Laleh.
Våren 2023 blev Tickan svårt sjuk och trots alla insatser tvingades vi fatta det ofattbart svåra beslutet.
Du fattas oss, Tick Tock |
|
För i Stormkullen, som föddes 2015-01-03, fanns även Equisetum Stormby kallad Toffee. Eller Toffisen, Fisen, Los Fisos... Kärt barn har många namn. En hanhund skulle vi ju ALDRIG ha, var det sagt. Men det fick vi ta tillbaka, för vi blev så kära. Fisen, som benämningen vanligen är till vardags, valde att följa Karl Johan i hasorna, så Tickan fick bli mattes, i stället. |
|
Equisetum Lucrezia Borgia ur operakullen kallar vi Lucy. Eller Lussebullen. Lyckligare jycke får man leta efter, så det är svårt att ta skarpa bilder. Visade tidigt att hon har ett luktsinne i särklass. Kanske något att utveckla? |
| |
|
