Vid ca 14,00 2010-06-29 ser vi att vår ettåring Zvensson Svensson e. Chairman la Silla – Cortez – Chagall ligger och sover bredvid sina hagkamrater, en 2årig hingst och 2 äldre valacker. Även de sover, fast stående.

Ett par timmar senare ser vi att han fortfarande ligger, men har förflyttat sig ca 40m. Vi går då ner för att titta till honom. Han verkar vara på gränsen till koma och vi larmar veterinär. Vi täcker honom med fuktiga badlakan mot insekterna och tempar, 38,8. Vi fuktar hans mun med nappflaska och han sväljer lite av vattnet. Efter ca 25 minuter kommer Veterinär Kicki Granberg. Hon undersöker honom grundligt utan att hitta något konkret. Efter att han konfererat med vet på SLU ges cortison, vi vänder hästen och Kicki åker till kliniken för att hämta dropp. Inom en timme är vi igång att ge honom 5l natriumclorid med tillsatser och 2 l glucos. Sedan vaknar Svensson, gnäggar åt oss och vi får upp honom liggande på buken. Han dricker lite ur hink och börjar äta hö med god aptit. Vi känner hoppet spira. Kicki åker på ett annat akutfall men ringer efter en stund och föreslår att vi ska ge sirap under tungan. Det svarar han bra på. Så fortskrider natten. Han sover en stund, blir vänd och ligger ofta på buken och äter. Vet Kicki tar prover. Lever och njurvärden också normala.
Zvensson Svensson äter, dricker, kissar och bajsar. Han drar in benen fint under sig och vet Kicki gör bedömningen att han med hjälp av en lyft kan komma upp på fötter. Vi är givetvis medvetna att prognosen är dålig, eftersom vi inte vet varför han hamnat i situationen men allt vi hittills gjort har gett positiv respons. Hästen har dessutom högsta veterinärvårdsförsäkring för att kunna få bästa möjliga vård om det behövs. Den täcker även djurambulans men någon sådan som tog liggande hästar gick inte att uppbringa. Vi tömde vår transport på inredning, lånade upp en stor, stark pressenning och lyfte in honom i transporten med hjälp av underbara vänner och grannar. Zvensson var ovanligt stor. Lasse ringde och förvarnade Strömsholm om att vi skulle komma in. Han klargjorde situationen och berättade att han vägde ca 400kg.
Karl Johan 15år och jag rullar mot djursjukhuset.
Eftersom pressenningen var något stor så kom den att täcka hästens bakdel under transporten som tog ca 1,5 timme. Zvensson är alltså ganska svettig när vi kommer fram men lyfter på huvudet och gnäggar när vi öppnar framdörren. Vi går in på akutmottagnningen och anmäler vår ankomst. De frågar om vi behöver en vagn. Absolut svarar vi och ser att vagnen de hämtar tar 500kg. En hästskötare säger till sonen –”Ja, han väger väl runt 200kg”? -Jag tror han väger mer, han är så här stor, säger sonen och måttar vid näsan ( 160cm ). Oj, säger hästskötaren och ser förvirrad ut. De trodde alltså inte Lasse visste vad han talade om när han talade om att han vägde ca 400kg. Hästen har matat sig fram så långt han kan komma i transporten.. Där är en vingmutter som ser otäck ut. Någon hämtar en liten blå filt när vi ber om något att skydda hans huvud med. Vi får ingen hjälp att lägga dit den. Vi backar upp på rampen utanför entrén och fäller lastrampen. Redan i detta skedet klargör Veterinär Maria Sjöström att hon inte har för avsikt att försöka ta ur hästen ur transporten. Hon säger att det är väldigt vanligt att så stora unghästar som vår ofta drabbas av något liknande osteoscondros i nacken. Då kan de drabbas av snabbt kommande yrsel, säger hon. Det är hennes gissningsdiagnos på Zvensson Svensson. Mardrömmen har börjat.
”Reser han sig inte själv därinne är det ingen idé”, låter hon oss veta. Hon klargör att deras erfarenhet är att om en häst inte kommit på benen inom 3 timmar efter en operation är det kört. På Strömsholm avlivas de alltid efter 6 timmar om de inte kommit på benen då. Så våran häst som legat ett dygn skakar hon bara på huvudet åt. Han ska resa sig själv inne i transporten, punkt slut.
Om jag vetat då att de på SLU kan vänta ut dem upp till 14 dagar, så länge hästen i övrigt är i god vigör hade jag stängt transporten och åkt vidare till dem.
Veterinär Maria Sjöström Lyssnar inte på när vi berättar om hur fint han svarat på olika behandlingar. Hon ringer inte Veterinär Kicki Granbeg förrän efter flera timmar, trots att vi tjatar. Massor av prover tas, som förmodligen redan Kicki tagit. Vi upprepar gång på gång att han inte kan resa sig inne i transporten. Vi frågar om de inte kan trumma ihop folk och lyfta ut honom. Finns inga stora starka karlar? Möjligtvis vaktmästaren, och han har nog ingen lust, svarar en hästskötare. Efter mycket tjat får vi i alla fall hjälp att dra honom lite längre bak i transporten med hjälp av den pressenning han fortfarande ligger på. Innan det låg han och sparkade förtvivlat ut genom framdörren. För att inte bli sparkade när de sätter dropp så bakbinds han med kobindslen. Sonen får kliva in till sin skräckslagna älskling och lyfta upp dem så att de kan binda droppet i takluckan. Vi känner vanmakt över att de inte verkar ha någon ambition att hjälpa honom upp. Hängmatta är bara ett stöd för hästar som redan kan stå säger Veterinär Maria Sjöström. Då det som händer är så orealistiskt och verklighetsfrämmande ber jag Veterinär Maria Sjöström att per telefon förklara för maken vad som händer. Till honom säger hon att hängmattan inte går att flytta från operationssalen.
När Zvensson vätskats upp ska han resa sig. Fast han inte kan. Och detta ska han göra skräckslagen i ett för trångt utrymme bakbunden med kobindslen liggande på en pressenning. I hans grimma fästs en longerlina. När vi försöker få Veterinär Maria Sjöström att försöka med sirap, som vi sett att han svarat bra på hemma, avfärdas det med att han fått glukos i droppet och att hans sockervärden var bra. Vi forsätter tjata om att dra ut honom. Men nej. Eftersom de som ska genomföra resningsförsöken är två normalbyggda hästskötare och en tillika veterinär måste jag och Karl Johan hjälpa till med det grymma djurplågeri som följer. Det dras i linor och kobindslen, slängs vatten på honom och manas på ( rappas ) med ändarna på longerlina och kobindslen. En gång kommer han upp på buken men eftersom hans ben är bundna kan han inte ens försöka att resa sig. Han försöker inte tillräckligt, säger Veterinär Maria Sjöström.
Jag vet inte vad klockan är når jag ser att vår häst har gett upp. Han är illa skavd av resningsförsöken och helt apatisk. Karl Johan och jag gråter och känner att vi inte har något val. En hästskötare frågar om vi vill ha en bit man, det vill vi och hon klipper av en tuss åt oss. Detta är det enda tecken på empati vi ser.
Veterinär Maria Sjöström avlivar honom snabbt och effektivt med gift. Fortfarande inne i transporten. Jag väljer att vara med och smeka hans huvud. Vill inte svika honom i sista stund.
Jag tvingas hjälpa till att dra ut min älskade häst död ur transporten, eftersom jag annars skulle få vänta med min otröstlige son till kl 9 på kvällen.
– Kan du ta huvudet, frågar de okänsligt. Nej, svarar jag.
– Kan du dra i svansen , frågar de då. Nej sa jag.
– Jag kan dra i en lina om jag inte tittar på honom, sa jag. Och så blev det.
Jag skriver på några papper och vi stänger transporten med den nerkissade pressenningen och rullar hemåt i förhoppningen att allt bara är en ond dröm.

Morgonen därpå kommer chocken och självanklagelserna över att vi gick med på det vår häst utsattes för på Akutdjursjukhuset Strömsholm. Det vi bevittnat ger ångest.

Vi kan inte få vår häst tillbaka och kanske hade han inte klarat det ändå. Men han borde fått en ärlig chans och det fick han inte där. Med facit i hand skulle vi, tillsammans med vet Kicki Granberg försökt få upp honom med en kolyft hemma. Det kanske från början bara var ett blodsockerfall. Han var ju så stor, insekterna var hemska så han kanske inte ätit som han skulle. Vi får aldrig veta.

Hjälp oss sprida historien om Zvensson Svensson så kanske fler hästar och hästägare slipper utsättas för att i god tro söka vård där de möts av total brist på empati och ambition att kurera ditt djur. Åk hellre ett par timmar till så att ni blir bemötta på ett professionellt sätt. Hjälp oss varna andra för att förhindra att det händer igen, så kanske det som hände inte var helt meningslöst.
Tack alla underbara vänner och bekanta för hjälp och tröstekramar. Ert stöd är ovärderligt.